För många är fäbodar ett stycke historia, en rest från en annan tid. För Marika Kaspergård på Nysäterns Fjällgård, 19 kilometer från Hede, är fäboden en levande arbetsplats. På Nysäterns Fjällgård är fjällkorna inte till för att visas upp. De är här för att beta, producera mjölk och omvandla landskapets resurser till mat. Under sommarsäsongen förädlas mjölken till bland annat smör, ost och messmör.
I juli i år fick jag följa Marika under en eftermiddag på fäboden. Vi kokade messmör av vassle, smakade på livsmedel tillverkade av mjölken från korna, samt pratade om vikten av fäboden i dagens livsmedelssystem och beredskapsarbete.
Marika bestämde sig redan som femåring, hon skulle bli fäbodjänta. Men vägen dit var inte spikrak. Under många år arbetade hon med annat, men längtan till fäboden var alltid där. För sju år sedan fick hon möjlighet att driva fäbodverksamheten på Nysäterns fjällgård. Idag består arbetsdagarna av djurskötsel, livsmedelsförädling, caféverksamhet och tunnbrödsbakning i bageriet.
Under eftermiddagen återkommer Marika flera gånger till ordet beredskap. För henne handlar inte beredskap om att klara några dagar på konserver. Beredskap handlar om att det finns människor, djur, och produktionssystem på plats redan innan en kris uppstår. Men framför allt handlar det om kunskap. Kunskap om hur man bär sig åt för att mjölka, ysta, kärna och producera mat med lokala resurser. Kunskaper som en gång var självklara, men som idag blivit allt ovanligare. Fäboden är därför mer än en plats för livsmedelsproduktion. Fäboden är också en kunskapsbärare, där erfarenheter och färdigheter finns kvar som levande funktioner.
Ändå upplever Marika att samhället ofta betraktar fäbodbruket som något som hör det förflutna till. När turistbroschyrer beskriver fäbodlivet blir det lätt romantiserat. Djur på bete blir en sevärdhet snarare än en del av ett fungerande produktionssystem. Den småskaliga livsmedelsproduktionen reduceras till en kuliss för besökaren, samtidigt som jordbrukspolitik, investeringar och samhällsplanering fortsätter att utgå från storskaliga lösningar
– Vi ses som ett museiföremål. Vi bedriver ett kulturarv. Jag vill inte säga det. Vi är en vanlig hederlig jordbruksform, säger Marika.
För Marika är fäbodbruket i första hand ett sätt att bedriva jordbruk här och nu. Samtidigt är det svårt att komma ifrån kulturarvsperspektivet. Nästan tusen år av brukande och kunskapsöverföring har satt sina spår i både landskapet och människorna. Kanske är det just i den dubbelheten som fäbodbruket bäst kan förstås, som ett arv från dem som gått före och en arbetsplats för dem som finns här idag.
På Nysäterns Fjällgård finns djur som kan beta marker där spannmål inte kan odlas. Det som växer runt gården blir foder till djuren, som i sin tur producerar mjölk, kött och gödsel. Fäboden är varken ett museum eller en turistattraktion. Här produceras mat, här tas kunskap vidare och här hålls marker öppna genom djurens bete. För Marika handlar inte livet på fäboden om att återskapa historien. Fäboden är inte ett minne av ett jordbruk, utan en jordbruksform i sin egen rätt.
